när det bara var ett barn kvar tog vi liggunderlag och la oss uppe på kullen. där är det så pass mörkt att man kan se stjärnorna.
djupa disskusioner om stjärnor, hur långt det är, att månen kanske låg och sov än och att den inte har ögon, näsa mun, att stjärnor inte har några vingar, att stjärnorna inte kan se oss osv
helt plötsligt vänder sig barnet mot mig och frågar om vi inte kan gå och titta på det döda djuret.
-det döda djuret?
- ja, där. säger han och pekar.
helt plötsligt kommer jag ihåg från i våras när vi hittade en död duva och jag lärde han hur livet egentligen fungerar.
- nä, den finns inte kvar längre.
- vart är den då?
- den har blivit jord, eller så kanske en katt åt upp den.
- men den har vingar.
- inte längre. titta nu kan man se stjärnorna igen!
så var vi tillbaka till stjärnorna igen. lättare att prata om att stjärnor inte har ögon än att förklara livets gång för en femåring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar