när det bara var barnet kvar tog vi en frukt och sen packade vi trehjulingen med sopor för att sen ge oss iväg på en cykeltur till soprummet.
en liten omväg tog vi på tillbakavägen. vi bestämde oss för att titta på det stora hålet grävmaskinen hade gjort.
där låg den, duvan, som med all säkerhet flugit in i glasväggen och brutit nacken.
sover den? frågade barnet
nepp han är stendöd, svarade jag.
han har ben! sa barnet.
visst han måste ju kunna hålla sig kvar på grenen, svarade jag
kanske ramlade han på rumpan, sa barnet
nja, tror nog han flög in i glasrutan där, sa jag och pekade.
han kanske sover länge, sa barnet och kastade en liten sten på duvan.
nä du han är död, han kommer inte vakna mer, sa jag.
den lever kanske lite i magen, sa barnet.
där var jag tvungen att tänka efter lite men sa till slut att jo i magen lever den nog lite och såg framför mig alla maskar och andra insekter som säkerligen krälade runt om i duvan. men det berättade jag aldrig, det får bli i nästa lektion om livet.
sen fortsatte våran diskussion om att man måste se sig för så man inte flyger in i glasväggar, att fågeln inte hade ramlat på rumpan, varför ögat såg så konstigt ut och att fågeln hade nog lite ont i huvudet och vad som händer med fåglar när dom dör. kommer dom till himmlen? dom flyger ju redan där, som barnet duktigt påpekade för mig.
***r.i.p duvan***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar