Detta inlägg är egentligen en liten fortsättning från fredagskvällen. som väcktes när jag och blondinen gick ut på lokal.
Innan jag börjar ska jag bara göra klart: ja jag vet att jag inte är yngst bland mina vänner eller på lokalen. Jag vet att mina vänner har mindre rynkor, är mer spänstiga, mer fasta, mer unga än mig.
Jag vet!
Men jag hoppas att ni män inte förväntar er att jag omedelbart ska hoppa i säng med er om ni öppnar med frasen: "nu har jag försökt stöta på alla unga tjejer här ikväll. Men du och jag är ju ungefär lika gamla! Så vad säger du?"
Nu tar jag inte upp det här bara för att de hände i helgen. Utan mer för att de händer jämt.
Med män som är i samma ålder som mig.
På något sätt tror jag att de fått för sig att öppningslinjen "vi som är i samma ålder" automatiskt ska göra mig knäsvag. Att jag på en gång ska känna nån typ av samhörighet, som att vi tillhör samma hemliga klubb. Att det är vi två mot den unga spänstiga världen.
Sen blir de förvånade över att jag inte kastar mig runt deras hals och tackar för att de räddat mig bort från alla de snygga unga människorna.
En del blir till och med sura och kastar ur sig elaka komentarer (som om det får mig mer vänligt inställd!)
Det är inte ok att fråga efter en kvinnas ålder (enligt någon konstig regel).
Men är det ok att påpeka att man är i samma äldre ålder?
Ska man ta det som en komplimang om personen gör klart från början att vi är på samma nivå, "personnummermässigt"?
Jag bryr mig inte ett skvatt om ålder, nummer eller födelsedata. Det tror jag nog alla som känner mig kan intyga. Att de flesta jag umgås med är yngre än mig har säkert någon psykolog ett bra svar på.
Nä tacka vet jag folk som man kan umgås med bara för att man trivs med varandras sällskap, inte för hur gammal man är. Och det är ju en himla tur att det finns sådana personer i min bekantskapskrets.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar