hemma igen efter en sväng ner på stan. kände att jag behövde ut lite och det verkade ju vara fint väder. unna mig något hade jag tänkt så det blev några fläskkotletter till söndagsmiddagen.
kostigt, jag som gärna vill se folk under helgerna. då jag ju under veckorna ser samma människor om och om och om igen (inte för att jag har något emot att se er kära arbetskamrater. jag ser er mer än gärna under veckorna!) jag har börjat tycka det är jobbigt att gå och trängas med annat folk. nästan så jag undviker det.
jag tycker det är varmt, alla stirrar, alla pratar i munnen på varann och man måste hålla reda på var cyklar/människor/hundar å dyligt kommer ifrån. det har säkert med ålder att göra. det och att jag hör som en kratta.
förstå mig inte fel. jag kommer aldrig flytta utanför stadens gränser. älskar alla ljuden och skulle nog vara lyckligast i en etagelägenhet i new york. men vem skulle inte det? tänk att bara få sitta i det stora fönstret i myskläder på och lyssna till all trafik och alla människor nedanför.
missade visst att se kela som satt på ett fik. men när man bara har ett läge på huvudet, titta rakt fram och helst ner i backen, då är det inte lätt att upptäcka folk som visst sitter och fikar på ens högra sida. jag hade visst bara gått förbi med blicket i marken.
men paolo roberto såg jag. kanske för att han stod rakt framför mig inne på coop. han bjöd visst på någon pastarätt. inte han som lagade dock. det hade han hjälp med, han stod mest och pratade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar