tyghus är allt man behöver om man har kärlek

hamnade framför en dokumentär om woodstock. hur kul och intressant som helst. det hela började med två nyrika killar (den ena hade just fått ett arv) som vill göra något kul och annorlunda. dom kunde inte komma på någon tillräckligt freaky idé så dom satte ut en annons i tidningen. minns inte exakt vad dom skrev, men något med finansiärer villiga att satsa pengar i ett projekt.

dom fick i alla fall en massa konstiga förslag, tills dom hittade ett från en kille som bodde woodstock. han berättade att det bodde en massa kända musiker runt om i trakten och att det skulle vara en idé att annordna en konsert.

sagt och gjort alla planer var igång, då fick dom helt plötsligt inte hålla till i woodstock längre. detta var runt en tre veckor innan konserten var inplanerad. dom hade sålt runt 50 000 biljetter.

till slut fick dom hyra en åker av en bonde och allt började byggas. en vecka innan sa arbetsledaren för bygget att dom var tvungen att välja mellan scen eller staket. dom skulle inte hinna göra allt färdigt. på onsdagen innan det hela började var det redan 50 000 personer där! till slut insåg dom att dom aldrig skulle kunna ta betalt av alla människor.

uppgifterna om hur många som var där varierar eftersom det inte fanns någon struktur what so ever. men upp till en 500 000 personer. vägen in till new york fick stängas av och mat och dryck till alla människor och artister fick flygas in med helikopter.

alla på dokumentären är uppenbarligen påtända. både i publiken och bland artiserna. rubriken är ett citat av en av artiserna. han hade en lång (den blev lång eftersom han pratade så långsamt) utläggning om hur vackert, enastående och kärleksfullt det är att bo i ett tält med batiktygklätt tak :)