ni vet den där känslan när man inser att allt går åt helvete.
eller när någon tar ens hjärta och sliter ut det ur bröstet bara för att trampa på det.
eller just innan man inser att "fan vi kommer köra av vägen"
eller när något man inte förväntar sig eller vill ska hända händer.
när luften går ur en och blodet rusar bort från huvudet.
så kände jag det i lördags när jag lämnade in mina fina bruna stövlar (som min mamma hade när hon var ung) och frågar lite snällt om den snälle skomakaren kan tänkas göra något åt sulan som sitter lite löst.
visst svara han och SLITER bort hela sulan!!!!
han slutar inte där, för när han ber att få se på den andra skon och jag stammandes säger att den är ok, den behöver inte lagas.
då SLITER han bort den sulan med!!!!!
tur jag har ett starkt hjärta, för det är nog det närmsta jag kommit en hjärtattack någon gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar