att en sån liten sak kan ha så mycke energi

ikväll fick jag chansen att vara sällskapsdam till lilla sickan. vi började med att ta en promenad. det är nog första gången sen tidigt 80-tal som jag är ute och rastar en hund. att gå ut och gå med sickan innebär att man måste hålla koll på vägen hela tiden. hon var mer runt fötterna än brevid. hon snurrade in sig med kopplet och fick ibland för sig att anfalla mina skor.
hundtricket fungerade rätt bra. hon måste bara förstå vad som är snyggt och vad som inte är det. men på den korta sträckan vi gick hann vi med att prata med några och även leka med en fransk hund (alltså det var en fransk något, inte en hund på besök från frankrike)
när vi promenerat och kissat färdigt gick vi upp till mig, där insåg jag att leksakerna blev kvar nere hos katpat. men man är ju förskollärare, så en vante senare hade vi en hundleksak.
efter mycket bus och undersökande somnade hon halvvägs upp i knät på mig.
nu har hon vaknat och hunnit busa lite till. väldigt krävande på uppmärksamhet måste jag säga. får helst inte skriva utan har en hund klättrande över mig hela tiden. nu ska vi gå ut en till sväng innan beach kommer hem. för jag har ingen aning om hur många gånger en hund behöver kissa. jag har bara mig själv att relatera till och jag springer ju stup i kvarten och kissar, alltså borde hon vara kissnödig igen. eller?