hur fan kan en bild på en kudde få över hundra likes?

har länge funderat på om jag ska starta upp bloggen eller inte. är det verkligen någon som är intresserad av att läsa mitt osammanhängande grammatiskt felstavande babbel?

orsaken till att jag stängde ner den bara pang bom är många. men största orsaken var att jag helt enkelt tappade gnistan. varför skriva och berätta (om än kanske inte så uttömmande som vissa önskar) om mitt liv när ingen av de jag hoppades på läser?
eftersom jag är världens sämsta på att ringa och höra av mig, vilket nog alla som jag känner kan intyga om, tänkte jag att bloggen kunde vara perfekt. perfekt för vänner, familj och bekanta i andra delar av sverige att ta del av mitt liv. konstigt nog är de mest de i min närhet just nu som läser. personer som ibland är med på de saker som händer!
men men, jag får kanske bli bättre på att plocka upp den där telefonen och höra av mig jag med, så de får en chans att veta vad för ointressant som hänt i mitt liv.

sen insåg jag att mitt liv stod stilla. eller jag har väl vetat om det ett tag, bara valt att helt enkelt skita i det.  men helt plötsligt slog det mig bara och jag tappade andan lite.
runt om mig så blir folk ihopjävlar. de byter jobb. de flyttar. de blir singlar. de börjar plugga. de köper bil. de skaffar barn. de blir ihopjävlar igen. de åker vasaloppet. de blir singlar igen. de går med i fredskåren. de åker jorden runt. de förverkligar sina drömmar. and so on and so on.
jag bor fortfarande i en etta. jag har fortfarande ingen bil. jag är fortfarande singel. jag har fortfarande samma jobb. jag har inte varit på gymmet de närmsta månaderna.
kort sagt: jag står stilla!
och jag har ingen att skylla på än mig själv.

som grädde på moset. eller pricken över i:et. eller som följd av allt började jag tycka att det var skittråkigt att gå in på faceboken, instagram, bloggar eller liknande sidor.
allt sökande efter bekräftelse från folk å fän.
tyck att jag är duktig. tyck synd om mig. tyck att jag är snygg. beundra mig. avundas mig. bli svartsjuk. förstår du inte hur jävla bättre jag är än dig. få dåligt samvete. inser ni inte hur jävla helvetes duktig/snygg/smart/snäll jag är skrek alla bilder och statusuppdateringar åt mig.

men men, jag har förlikat mig med tanken att jag nog kommer stå stilla ett bra tag till. har jag inte lyckats förändra min personlighet under de tidigare 40 åren kommer jag nog inte göra det under de närmsta veckorna heller. so i´m gonna keep up the bittra, cyniska men dock ibland ganska skämtsamma inläggen ett tag till.
(det här får väl räknas som det första och största)

keep on truckin!