på väg genom stan springer jag på en person som jag under två år säkerligen träffat på minst 300 gånger. å nu hittar jag inte bara på en siffra för att låta cool eller nått, utan det är verkligen så.
följande samtal utspelar sig.
personen: åh, vad konstigt att se dig med glasögon på!
jag: ja men jag har alltid haft glasögon!
personen: nä hä, då måste du alltid ha tagit av dig dem när vi setts.
jag: näääää, jag brukar som ha dom på mig jämt. ser som typ knappt något utan.
personen: jaha, men det kanske är för att dina nya är så markerade. svarta alltså.
jag: mina förra var svarta de med.
haha, jag vet hur det känns. jag är urdålig på att komma i håg saker om människor. hur de ser ut. vilken hårfärg de har och så vidare. skulle jag och den personen bli förhörda som ögonvittnen så skulle de stackars poliserna nog inte få så många ledtrådar.
glasögonen då. ja uppenbarligen syns de ju. sen har de korrigerat synfelet på dem så jag trampade lite vatten på vägen hem och ibland kändes det som om väggarna var på väg att falla över mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar