tankar

tänkte på en sak när jag låg och guppade runt i vattnet idag.
konstigt hur något man sagt/gjort för flera år sen fortfarande för vissa är sanningen.
jag menar, jag gillade inte oliver tills för bara kanske femton år sen. många tror fortfarande att jag inte gillar oliver. jag älska oliver. nu alltså.

de som känner mig från umeå och skellefteå tar mig för en badkruka. å visst i det avseendet att om vattnet är kallt tar det mig längre tid att ta mig i än om det är varmt. varmt badvatten hittar man inte så ofta vid västerbottenskusten.
men ge mig något sånär varmt vatten och jag ligger gärna kvar länge. står på händer. gör kullerbyttor. simmar under. flyter omkring. dyker genom vågor. jag stortrivs i vatten. sen att jag gärna vill kunna se botten och hellre tar en sandbotten än dybotten tror jag inte att jag är ensam om.

roffe envisas med att kalla mig den mest spruträdde personen någonsin. visst det kanske stämde när jag var tolv. men nu har jag inget emot att ta sänka, blodprov, vaccinationer eller annat. naturligtvis är det inget jag längtar efter, men det gör mig inte så mycket. såklart när man har blodådror som rullar undan och sköterskorna får ta om och ta om och ta om och byta arm och ta om. då börjar det vara mer irriterande. men jag skriker inte. jag gråter inte. jag svimmar inte. jag räcker bara fram nästa arm och säger: ta ett djupt andetag och prova här istället.

konstigt att vissa saker förväntas man förändra genom livet medans vissa saker ligger kvar som sanningar.