man får ju hoppas han var fullt upptagen med att stirra på annat än att lägga märke till vem han mötte

ni vet när man varit sjuk i dagarna två och livet kommer tillbaka. man känner sig pånyttfödd och man vill rensa och göra rent runt om sig.
man drar igång en massa projekt och i samma veva tar man även beslutet att vänta med att duscha till efter all städning/diskning/tvättning.
man svettas ju ändå som en gris.
kläderna bryr man sig inte heller om att byta då de bara kommer bli svettiga. men man borstar i alla fall tänderna och duttar på lite deo. om utifall att man skulle råka springa på någon. mössan får dölja det flottiga håret.
men ni vet den där känslan när man flåsande går uppför trappan och möter snygga grannen. känslan när man inser att hur duktig man än var som drog på sig ett par byxor. så tog man nog aldrig på sig några underkläder. under tröjan.
då man önskar att man coolt kunde säga saker som: "dumt av mig att tända lampan i trappan då jag ändå har strålkastarna på" eller "ja, jag är glad att se dig"
istället får man känslan att den där osynlighetsmanteln som harry potter har, den skulle man betala mucho dinero för.