på något konstigt sätt kan ni tacka mig med

när jag var ung, alltså innan tonåren och tidiga tonår, provade jag nog på alla sporter som finns.

simning. tennis. ridning. fotboll. badminton. dans. slalom.

kort sagt de mesta som man kan hitta på.

jag fastnade egentligen inte för någon av sporterna.

simning för att jag alltid blev sist och för att jag aldrig riktigt förstod vad som menades (förklaring till det kommer i ett senare inlägg)

tennis. tyckte jag nog var ganska kul ändå och nu kan jag tycka att det var synd att jag inte fortsatte.

ridning. slutade när det började bli för dyrt (och lite för att jag har för stor respekt för djuren)

osv.

varför jag slutade med fotboll var nog mest för att jag aldrig fick spela. var helt enkelt för dålig och fick alltid sitta på bänken. och det har nog på något sätt färgat min känsla för fotboll idag. 

jag har aldrig fastna i denna hype för svenska landslaget. 

förstår inte riktigt vad det är för speciellt med engelsk/italienska/spanska ligan och jag håller till och med i pär mårts uttalande.

men som den sportälskande människa jag i slutändan ändå är gillar jag att se fotbolls landskamper på tv. är så avis på arbetskamraten som spenderade kvällen på friends arena igår. jag hade inte haft något emot att sitta där och jubla åt zlatans mål. istället bänkade jag mig i soffan.

men som vanligt när jag ser fotboll ger jag upp när sverige ligger under. å som vanligt hämtar sverige igen när jag slutat se. 

så hädan efter ska jag inte se en match ( i alla fall inte en hel match)